du viker mina knän

Hej min vän.
Hur mår du?
Jag har nyss nattat ungen efter en härlig kväll med smurfgympa, oj vilken energi det ger!

Men. Jag känner mig ensam. Det är sällan nån som ringer mig å frågar hur jag har det, hur min hatt hänger. Alla är liksom så uppe i sitt. Mina kvällar är typ nattning, städ, tvätt å sedan tv en stund. Oftast går jag å lägger mig tidigt för det känns så ensamt att sitta uppe själv. Glamoröst? Not so much. Tragiskt kan några tycka. Jo, kanske. Jag är ju lite av en ensamvarg men visst tycker även jag att det vore fint om nån nångång kunde höra av sig för att kolla läget. Å det är möjligt att jag överdriver nu, att nån känner att: jo men jag brukar ju höra av mig. Men detta är min känsla just nu.

För mig är familjen (blod å den självvalda, såklart) det allra viktigaste som finns å jag har svårt att förstå när människor prioriterar annorlunda. Jag skulle önska att det inte behövde vara så uppstyrt hela tiden. För mig vore en oplanerad kopp te det allra bästa just nu. Att nån kom å plingade på å ville umgås å verkligen prata, istället för; vi hinner ses en snabbis mellan x å x. Kaffe? Nej, det får bli en annan gång, jag har inte tid just nu.

Livet är här å nu. Ibland finns inget SEN. Ibland är sen för sent.

Så fyll int livet med massa dagar.
Fyll dagarna med liv.
Drick den där koppen te.
Stanna å lägg pussel med ungen.
Hoppa hage.
Våga ge beröm.
Dela med dig.
Kramas!
Älska!
Säg att ni älskar!

Min unge är vackrast i världen. Han är mitt allt å han viker mina knän. Här är han i sina nya pjucks å nya brallor, snygg som få!

Älska livet.