du viker mina knän

Hur mår du? Hur är din helg? Idag har vi bjudit Annelie på frukost på hallsta. Hon fick det i födelsedagspresent av oss. Efter en lång å mycket god frukost begav vi oss på loppis. Mysigt bästishäng en pissöndag. För detta är en pissdag. Jag har liksom en gråtklump i halsen, ständigt närvarande. Just nu ligger vi i soffan, jag å min unge. Han tittar på Mio min Mio. Jag skriver av mig. Skriver. Raderar. Skriver lite till. Raderar. Osv. 

First of all: min unge är BÄST i världen å jag ÄLSKAR vår familj. Han å jag mot världen liksom. Eller med världen. Men likväl; han å jag. Jag å han. Alltid tillsammans. 

Men. 

Det är den där jävla saknaden. Ett syskon. Fler syskon. Ett hus. Ett växthus. En flaggstång. En man. 

Den där saknaden som kan golva vilken stark människa som helst. Saknaden som slår till, rakt in i bröstet, som en orkan. En blixt. Ett vulkanutbrott. En argeld. Det gör så ont. Samtidigt som man blir jääättearg blir man jätteledsen å orkar knappt stå upp. Det är som att alla känslor kommer på en gång, samlas precis mitt i mitt bröst. Å som det värker. 

Att vara ensamstående mamma är nåt av det svåraste jag någonsin tagit mig för. Men samtidigt är det det allra bästa som någonsin hänt mig. Att Milian kom in i mitt liv. 

Det pratas för lite om hur det är att vara ensamstående (helt ensamstående, inte delad vårdnad, växelvis boende, två föräldrar). Det pratas för lite om det enorma lasset man drar som ensamstående. Att ständigt vara den (enda) med det 100%-iga ansvaret. Att aldrig ha möjligheten att sova ut (om man inte lejer bort såklart). Att alltid sköta allt på egen hand i form av tvätt, städ, matlagning, räkningar, inköp, aktiviteter, hämtning, lämning, nattning, tandborstning, dusch, klädval, tjat, gnat. Men även alltid få alla kramar, alla pussar, all kärlek. Såklart, alla mynt har två sidor. 

Hur ser din familjesituation ut? 

Nu blev det lite läskigt på filmen så nu ska jag mysa ner mig med Milian å titta klart på Mio min Mio.