du viker mina knän

Hej min vän, 

Hur mår du? Jag ligger ihopkrupen i soffan å har värsta sortens söndagsblues, en fredag. Fast jag sitter med min älskade unge alldeles nära känner jag mig (oss) ensammast i världen. Å fattigast. Å sämst. Inte en jättekul känsla vill jag lova. Usch. Jag gör allt jag kan för att ungen ska slippa se, men misslyckas garanterat med det. Också. 

Alla våra nära är upptagna. Just nu önskar jag mest av allt att nån ba ringde å sa: kom, jag har fixat käk! Vi äter gott, dricker bubbel, surrar om livet å så får kidsen leka. 

Eller att nån sa: här, här har du en (ny) fungerande bil. Jag har även fyllt upp tanken på den. Å satt på sommardäck. 

Eller: kom, jag vill ge dig en styrkekram. Det skulle också funka. 

Att acceptera det jag inte kan förändra. 

Mod att förändra det jag kan. 

Å förstånd att inse skillnaden. 

Älska livet.